En icke-feministisk jämställdhetsblogg

Om ekvalism

torsdag 15 januari 2015

Många män i historieböckerna



Vem har format historien? Några mer än andra. Till exempel dessa fem kategorier:

1. Statsöverhuvuden och regeringschefer
2. Inflytelserika kulturpersoner, tänkare och skribenter (inklusive religiösa)
3. Upptäckare av områden som tidigare var okända i Europa
4. Uppfinnare av extremt användbara saker
5. Hyfsat eller väldigt framgångsrika upprorsmakare

Väldigt få i dessa kategorier har varit bönder, trots att bönder har utgjort en stor andel av den historiska befolkningen i Sverige och världen. Ändå är det ingen som ifrågasätter varför inte fler bönder finns namngivna i våra historieböcker.

Däremot har det varit en stor nyhet i Sverige idag att få kvinnor är namngivna i skolans historieböcker. Mitt svar är att det historiskt sett har funnits få kvinnor, precis som det har funnits få bönder, bland dessa fem kategorier.

Undantag finns. Bondeledaren Nils Dacke är den enda historiskt kända bonde jag kommer på, på rak arm.

Bland kvinnor kommer jag på betydligt fler undantag: Drottning Victoria, Cleopatra, Drottning Kristina, Drottning Margareta, Heliga Birgitta, Margaret Thatcher och Selma Lagerlöf för att nämna några.

Genom tiderna har män dominerat både i samhällstoppen och i samhällsbotten. Då som nu. Kungarna och kejsarna var män, samtidigt som män vars namn har glömts tvångsrekryterades och dog på slagfältet. Män vars namn bara finns i dammiga arkivböcker dog i gruvorna och på andra farliga jobb. Vissa män var mäktiga ledare, medan andra var förbrukningsvara.

Så nu väntar jag bara på LRF:s kampanj om att vi måste ha in fler namngivna bönder än Nils Dacke i historieböckerna.

------
Uppdatering: Till och med utbildningsministern har engagerats i historieböckernas fåtal av namngivna kvinnor. Men bönderna, då?

Bloggat: Fröken Missnöjd, Toklandet, Genusdebatten

10 kommentarer:

  1. Precis så! Ett sådant rimligt och logiskt resonemang får mig att tänka på allt annat än DN.

    SvaraRadera
  2. För att inte tala om bristen på finnar, samer, zigenare och hbtq-personer....

    SvaraRadera
  3. Man kan dra det hur långt som helst. De du räknar upp är dock minoriteter, så det var därför jag inte använde dem i min jämförelse. Men HBTQ-personerna bland historiskt viktiga personer är nog ungefär lika många som andelen i befolkningen, skulle jag tro. Alexander den Store (H/B), Kejsar Hadrianus (H/B), Karl XII (H/B), Gustav V (H/B), Drottning Kristina (T?) för att nämna några.

    SvaraRadera
  4. @ Catweazle

    Bra iakttagelse. Saken är dock den att finnar, samer och zigenare "osynliggjorts" i svensk historieskrivning på så sätt att de alla försetts med svenskklingande namn. Exempelvis var den svenska tryckfrihetens och offentlighetsprincipens fader, Anders Chydenius, purfinne från någon avlägsen urskog i det innersta Finland. Inte alls någon ömsint och slimmad svensk intellektuell idealist, utan en råbarkad och väderbiten figur som sade precis vad han tänkte, vilket långt ifrån alltid föll i god jord.

    //Rick

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tänka mig att det gick till så.

      Radera
    2. Det där med namn är alltid intressant. Vilken princip ska man gå efter? Bevara eller anpassa det efter rådande majoritetsspråk. Jag menar Antti motsvarar ju svenskans Anders och dessa två är ju från latinets Andreas. ;)

      Radera
    3. Jag håller med, dig Anonym. Det är inte alltid lätt. Min poäng är bara att det är lätt att i förbifarten missa saker och ting. Jag tror att Anders Chydenius även officiellt hette just Anders, medan man säkert kallade honom Antti där han växte upp.

      //Rick

      Radera
    4. Och jag håller med dig, finländares bidrag till det svenska rikets utformning och framväxt borde uppmärksammas mer, det var ju ett och samma rike i århundraden.

      Radera
  5. Jag tycker det är kul att man nämner Margret Thatcher och Rosa Parks som exempel på kvinnor som är bortcensurerade av patriarkatet.

    Av totalt ungefär 80 brittiska premiärministrar har en varit kvinna. Att den enda premiärminster som nämns i historieböckerna råkar vara någon av de 80 männen, och inte den enda kvinnan, framstår inte som något övertygande bevis för patriarkatets ondskefulla diskriminering.

    Rosa Parks... Hennes claim to fame är att hon vägrade att ge bort sin plats till en vit man som just klev på den fulla bussen som hon färdades med. För det blev hon arresterad. Händelsen användes av medborgarrättsrörelsen till att dra igång en framgångs bussbojkott, som bidrog till att Jim Crow-lagarna kom att avskaffas i amerikanska södern. Om amerikansk medborgarrättsrörelse ens är intressant i Sverige, så är väl de som organiserade bojkotten mer värda uppmärksamhet? Bra gjort av Rosa Parks, helt klart, men kan vi inte behålla vårt sinne för proportioner?

    För ärligt talat. Rosa Parks var inte precis den enda eller den första som protesterade eller stod på sig, och priset hon betalade var i sammanhanget inte speciellt högt. Jämför med Issac Woodard, som försiktigt stod på sig om att få gå på toaletten när bussen stannade. Busschauffören tillkallade polis, som brutalt misshandlade Woodard så att denne bl.a. förlorade synen. Woodard var vid tillfället iklädd arméuniform efter att han var nyligen hemkommen från WWII och striderna i Stilla Havet. Därför kunde federala myndigheter ingripa, när delstaten där nere i södern inte brydde sig för fem öre. Men idag är det ingen som vet vem Isaac Woodard var. Rosa Parks däremot...

    SvaraRadera

Kommentarer inaktiverade

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.